Install Steam
login
|
language
简体中文 (Simplified Chinese)
繁體中文 (Traditional Chinese)
日本語 (Japanese)
한국어 (Korean)
ไทย (Thai)
Български (Bulgarian)
Čeština (Czech)
Dansk (Danish)
Deutsch (German)
Español - España (Spanish - Spain)
Español - Latinoamérica (Spanish - Latin America)
Ελληνικά (Greek)
Français (French)
Italiano (Italian)
Bahasa Indonesia (Indonesian)
Magyar (Hungarian)
Nederlands (Dutch)
Norsk (Norwegian)
Polski (Polish)
Português (Portuguese - Portugal)
Português - Brasil (Portuguese - Brazil)
Română (Romanian)
Русский (Russian)
Suomi (Finnish)
Svenska (Swedish)
Türkçe (Turkish)
Tiếng Việt (Vietnamese)
Українська (Ukrainian)
Report a translation problem
bland murar kalla, stelnade till grus,
stod Greve B med sitt gevär i hand,
och ödet höll i tidens band.
Didrik, ung och fri, sprang mot sin lott,
när Elliotte skrek: "SPRING! För allt du har fått!"
Men fotstegen var tunga, snabba men få,
hagelgeväret viskade: "Nu är det så."
Två skott smällde, himlen blev grå,
Didrik föll, marken tog emot hans vrå.
Greve B kom nära, mörk och tyst,
med geväret höjt, som om allt var ett visst.
Med ett sista andetag, en suck av skräck,
lades geväret mot Didriks bräckliga nack.
I munnen, där hans ord var födda och förtvinat,
nu ett skott, och livet försvann obevilat.
Tystnad föll som ett draperi,
och blodet blandades med skriet av fri.
Fredsborgs murar såg, de visste vad,
att våldets hand grep dagen utan nåd.